"Liksom varje styrka också kan (ja, i vissa fall måste) förvandlas till en svaghet, så kan omvänt den typiske självmördaren av det som till synes är hans svaghet göra en styrka och ett stöd, ja, det händer utomordentligt ofta att han gör det. Till dessa fall hörde också Harry, Stäppvargen. Som tusentals av sina likar gjorde han inte bara sin föreställning, att vägen in i döden när som helst stod honom öppen, till en ungdomlig melankolisk fantasilek, utan just den tanken blev honom till tröst och stöd. Visserligen kunde han aldrig uppleva något skakande eller smärtsamt eller svårt överhuvud, utan att som alla människor av hans typ genast önska sig döden som befrielse. Men så småningom skapade han sig ur just denna böjelse en livsbefrämjande filosofi. hans förtrogenhet med tanken på att denna reservutväg alltid stod öppen gav honom styrka, frestade honom att till det yttersta läppja på varje smärta och svårighet, och när det blev som allra värst för honom kunde han ibland erfara ett slags bister tillfredställelse och skadeglädje och tänka: Jag skulle bra gärna vilja se hur mycket en människa egentligen kan stå ut med! När bristningsgränsen är nådd behöver jag ju bara öppna dörren och har sluppit undan. Det finns ganska många självmördare som hämtar en osedvanlig styrka ur den tanken.
Å andra sidan är alla självmördare väl förtrogna med kampen mot frestelsen att begå självmord. Var och en vet någonstans i en vrå av sin själ att självmordet visserligen är en utväg men i alla fall bara en rätt futtig och egentligen otillåten reservutgång, och att det i grund och botten är vackrare och noblare att låta sig besegras och fällas av livet självt än av sin egen hand. Denna insikt, detta dåliga samvete som till sitt ursprung är besläktat med det onda samvete som åtföljer så kallad självtillfredsställelse, kommer de flesta "självmördare" att föra en oavlåtlig kamp mot sin frestelse"
Från Hermann Hesses "Stäppvargen"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar