Stäppvargen

"Liksom varje styrka också kan (ja, i vissa fall måste) förvandlas till en svaghet, så kan omvänt den typiske självmördaren av det som till synes är hans svaghet göra en styrka och ett stöd, ja, det händer utomordentligt ofta att han gör det. Till dessa fall hörde också Harry, Stäppvargen. Som tusentals av sina likar gjorde han inte bara sin föreställning, att vägen in i döden när som helst stod honom öppen, till en ungdomlig melankolisk fantasilek, utan just den tanken blev honom till tröst och stöd. Visserligen kunde han aldrig uppleva något skakande eller smärtsamt eller svårt överhuvud, utan att som alla människor av hans typ genast önska sig döden som befrielse. Men så småningom skapade han sig ur just denna böjelse en livsbefrämjande filosofi. hans förtrogenhet med tanken på att denna reservutväg alltid stod öppen gav honom styrka, frestade honom att till det yttersta läppja på varje smärta och svårighet, och när det blev som allra värst för honom kunde han ibland erfara ett slags bister tillfredställelse och skadeglädje och tänka: Jag skulle bra gärna vilja se hur mycket en människa egentligen kan stå ut med! När bristningsgränsen är nådd behöver jag ju bara öppna dörren och har sluppit undan. Det finns ganska många självmördare som hämtar en osedvanlig styrka ur den tanken.

Å andra sidan är alla självmördare väl förtrogna med kampen mot frestelsen att begå självmord. Var och en vet någonstans i en vrå av sin själ att självmordet visserligen är en utväg men i alla fall bara en rätt futtig och egentligen otillåten reservutgång, och att det i grund och botten är vackrare och noblare att låta sig besegras och fällas av livet självt än av sin egen hand. Denna insikt, detta dåliga samvete som till sitt ursprung är besläktat med det onda samvete som åtföljer så kallad självtillfredsställelse, kommer de flesta "självmördare" att föra en oavlåtlig kamp mot sin frestelse"

Från Hermann Hesses "Stäppvargen"

Egoism

Efter en konversation kom jag på att jag inte riktigt vet hur man borde se på egoism. 

Alla människor är till en viss grad egoistiska, självfallet. Man måste se efter sig själv, sina intressen och sin framtid etc. Man lever ju i sin egen kropp och värld. Men hur långt kan det gå tills egoism blir onyttigt, om någonsin?

Om man nu ska se det från det yttre perspektivet, vilket kanske inte är viktigast, så blir man mindre älskvärd. En människa med en sådan extrem grad av egoism att den endast kan bry sig om sig själv, endast hjälper sig själv och endast vill prata om sig själv, lär inte få långvariga vänner eller kärleksförhållanden. Det kan även, om det är i extrem grad, leda till en abstrakt självbild, så att man får det svårare i karriärslivet eftersom man antagligen blir relativt socialt handikappad. Men de som har en lättare grad av egoism lär även lida i förhållanden av alla slag i längden, för en vän som endast ser efter sig själv och aldrig lyssnar är inte kul.

Men kan man döma en total egoist, och är det verkligen fel att vara så? 

Från ett inre och personlight perspektiv behöver det kanske inte vara fel. Men det krävs nog särskilda kvaliteter för att vara en lycklig sådan. Om man inte känner ett behov av långa och djupa bekantskaper, förutom med sig själv. Det kan ju fungera som en försvarsmekanism. Man blir inte sårad av andras smärta, endast sin egen. Man kan fungera på egen hand, ta hand om sig själv. Men det är nog lite mer komplicerat än så. 

Men vad jag tänkte på är om det egentligen spelar någon roll om en människa är (extremt) egoistisk, till exempel en själv. Man kan ses som en förkastlig människa, en som inte gör någon nytta för världen, som inte hjälper till eller lider med andra. Men personen ifråga skulle inte lida av detta (förutom möjligtvis bland vänner och förhållanden, om dessa inte klippts av/är icke-existerande)

Den ändrar saker i samhället som inte fungerar för en själv, man tar hand om sina egna problem; sina egna affärer och pengar, sin egen framtid och lycka. Den blir, kanske, inte sårad? 

Nej det fungerar inte så. Egoistiska människor kan även de bli sårade om de blir förnekad något/någon de vill åt. Men tänk så mycket lättare många andra saker blir om man bara brydde sig om sitt eget välmående.

Som sagt så är vi alla till en viss grad väldigt själviska, men vart gränsen går får man väl fundera ut själv. 

Men eftersom livet är jobbigt nog så kan man inte vara en ängel på jorden, utan att i förtid bli nedsänkt i överdriven smärta och misär. Men för att en normal person ska må bra och få bra förhållanden, borde man följa några av sina moraliska värderingar, (kanske som exempel ödmjukhet), och vara till hjälp för andra.

Ja det här blev kanske inte så sammanhängande. Men dagens tanke, någerlunda formulerad likaså.