John Wayne Gacy
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wayne_Gacy
onsdag 6 april 2011
John Wayne Gacy
John Wayne Gacy
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wayne_Gacy
Charles Manson
Min första bild av min serie av mördare samt andra fascinerande människor.
Charles Manson
http://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Manson
tisdag 15 februari 2011
Motivation & Existensiell ångest
( Tyckte att det här var intressant/gav hjälp. Berör vissa, andra inte. )
"Hade en livsfrätande ångest ganska tidigt, kring 8 års åldern, tills jag började meditera när jag var 19. Ångesten kom ifrån att jag helt enkelt inte såg någon glädje eller mening med min existens. Jag upplevde också ett utanförskap i och med att jag betraktade mycket som ytligt och banalt och detta ledde till att jag inte kunde ge mig hän åt detta. Drivkraften som fått mig intresserad för filosofi är utan tvekan denna ångest. En återgång till naturen - genom psykosyntesen - och vad jag ser som primära drivkrafter överbryggar mer eller mindre avståndet mellan motivationen och motivationens motiv. Det högsta motivet är när min hela organism kan ge sig hän utan att ifrågasätta varför, då svaret ges i stunden - i nuet. Allt annat medför mer eller mindre mått av ångest, allt ifrån impulser till självmord till den glåmiga glömskan framför TVn.
(Och agnostica har en viktig poäng.) Ångesten kan bli så svår - relativt sett - att en person är beredd att underkasta sig trossystem för att ge sina handlingar ett motiv. Man kan säga att det hände mig när jag i 19års åldern hängav mig åt "esoteriska" läror. Men jag hade ändå en bredd i mitt existensialistiska sökande som räddade mig från någon form av dogmatisk trosföreställning. Idag har jag konkreta upplevelser och erfarenheter som ger min existens en grund.
Det är nog bra för varje människa som känner sig entusiastisk att erkänna de motiv som ger deras handlingar mening. Även den som inte är religiöst troende har en vardag med övertygelser. Det är upp till oss alla att rannsaka våra motiv. Många behöver kanske inte en avancerad livsfilosofi för att orka gå upp ur sängen på morgonen då de har ett socialt samspel som motiverar deras handlingar. Att ifrågasätta detta samspel och de kollektiva motiven blir då den utmaning som kan få förödande konsekvenser för ett skarp intellekt. Om inte blir filosofin lite spännande kuriosa så där i det självklara livets ytterkanter. För den som lever i filosofin blir inget självklart och enkelt.
Att ge sig hän åt det allmängiltiga sociala livet kräver att man inte ifrågasätter dess motiv även om de styrs av dagens marknadskrafter. Vad kan jag då veta som gör att jag kan ifrågasätta dessa existensialistiska motiv? Är de ideal och strävanden som uppstår i marknadskrafternas ström inte det yttersta? Finns det en fördjupning i livet som kan avslöja dem som ytliga?
Fördjupningen existerar enligt mig som kan förringa det sociala livets dynamik dess motiv, och ställa dess uppbringare frågande och fyllda av ångest. Som om de just insett att den gud de tillbett inte existerade."
Johan Ågren (www.filosofiforum.com)
______
"Hade en livsfrätande ångest ganska tidigt, kring 8 års åldern, tills jag började meditera när jag var 19. Ångesten kom ifrån att jag helt enkelt inte såg någon glädje eller mening med min existens. Jag upplevde också ett utanförskap i och med att jag betraktade mycket som ytligt och banalt och detta ledde till att jag inte kunde ge mig hän åt detta. Drivkraften som fått mig intresserad för filosofi är utan tvekan denna ångest. En återgång till naturen - genom psykosyntesen - och vad jag ser som primära drivkrafter överbryggar mer eller mindre avståndet mellan motivationen och motivationens motiv. Det högsta motivet är när min hela organism kan ge sig hän utan att ifrågasätta varför, då svaret ges i stunden - i nuet. Allt annat medför mer eller mindre mått av ångest, allt ifrån impulser till självmord till den glåmiga glömskan framför TVn.
(Och agnostica har en viktig poäng.) Ångesten kan bli så svår - relativt sett - att en person är beredd att underkasta sig trossystem för att ge sina handlingar ett motiv. Man kan säga att det hände mig när jag i 19års åldern hängav mig åt "esoteriska" läror. Men jag hade ändå en bredd i mitt existensialistiska sökande som räddade mig från någon form av dogmatisk trosföreställning. Idag har jag konkreta upplevelser och erfarenheter som ger min existens en grund.
Det är nog bra för varje människa som känner sig entusiastisk att erkänna de motiv som ger deras handlingar mening. Även den som inte är religiöst troende har en vardag med övertygelser. Det är upp till oss alla att rannsaka våra motiv. Många behöver kanske inte en avancerad livsfilosofi för att orka gå upp ur sängen på morgonen då de har ett socialt samspel som motiverar deras handlingar. Att ifrågasätta detta samspel och de kollektiva motiven blir då den utmaning som kan få förödande konsekvenser för ett skarp intellekt. Om inte blir filosofin lite spännande kuriosa så där i det självklara livets ytterkanter. För den som lever i filosofin blir inget självklart och enkelt.
Att ge sig hän åt det allmängiltiga sociala livet kräver att man inte ifrågasätter dess motiv även om de styrs av dagens marknadskrafter. Vad kan jag då veta som gör att jag kan ifrågasätta dessa existensialistiska motiv? Är de ideal och strävanden som uppstår i marknadskrafternas ström inte det yttersta? Finns det en fördjupning i livet som kan avslöja dem som ytliga?
Fördjupningen existerar enligt mig som kan förringa det sociala livets dynamik dess motiv, och ställa dess uppbringare frågande och fyllda av ångest. Som om de just insett att den gud de tillbett inte existerade."
Johan Ågren (www.filosofiforum.com)
______
Alzheimer 2
http://www.youtube.com/watch?v=FlFZ3vhGCww&playnext=1&list=PLFC14DE69D4692335
Alzheimer's disease...it's nothing to joke about.
måndag 14 februari 2011
Alzheimers
"När sjukdomen framskrider framträder vanliga symptom som förvirring, irritabilitet och aggressivitet, humörsvängningar, stresskänslighet, minnesstörningar och tecken på afasi och apraxi, och ett allmänt tillbakadragande när de psykiska funktionerna successivt försämras [6][8] Successivt försämras de kroppsliga funktionerna, vilket slutligen leder till döden.[9] Individuell prognos är svårt att bedöma, eftersom varaktigheten av sjukdomen varierar. Det kan gå flera år innan en person med Alzheimers får tydliga symptom och en diagnos. Den genomsnittliga livslängden efter en diagnos är cirka sju år.[10] Färre än tre procent lever mer än fjorton år efter diagnosen.[11]
Eftersom Alzheimers är degenerativ och inte kan botas är vården av patienter viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren.[15]. Alzheimers sjukdom är känd för att den blir en stor börda för vårdgivaren. Uppgiften att vårda en Alzheimerspatient kan vara tung och sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv.[16][17][18] I utvecklingsländer är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället"
...Jag vill ha dödshjälp om jag blir diagnotiserad med Alzheimers.
(är absolut ingen uppmaning till någon annan, men jag skulle inte vilja leva så.)
((By the way, eutanasi borde vara lagligt))
Eftersom Alzheimers är degenerativ och inte kan botas är vården av patienter viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren.[15]. Alzheimers sjukdom är känd för att den blir en stor börda för vårdgivaren. Uppgiften att vårda en Alzheimerspatient kan vara tung och sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv.[16][17][18] I utvecklingsländer är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället"
...Jag vill ha dödshjälp om jag blir diagnotiserad med Alzheimers.
(är absolut ingen uppmaning till någon annan, men jag skulle inte vilja leva så.)
((By the way, eutanasi borde vara lagligt))
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)