John Wayne Gacy
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wayne_Gacy
onsdag 6 april 2011
John Wayne Gacy
John Wayne Gacy
http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wayne_Gacy
Charles Manson
Min första bild av min serie av mördare samt andra fascinerande människor.
Charles Manson
http://en.wikipedia.org/wiki/Charles_Manson
tisdag 15 februari 2011
Motivation & Existensiell ångest
( Tyckte att det här var intressant/gav hjälp. Berör vissa, andra inte. )
"Hade en livsfrätande ångest ganska tidigt, kring 8 års åldern, tills jag började meditera när jag var 19. Ångesten kom ifrån att jag helt enkelt inte såg någon glädje eller mening med min existens. Jag upplevde också ett utanförskap i och med att jag betraktade mycket som ytligt och banalt och detta ledde till att jag inte kunde ge mig hän åt detta. Drivkraften som fått mig intresserad för filosofi är utan tvekan denna ångest. En återgång till naturen - genom psykosyntesen - och vad jag ser som primära drivkrafter överbryggar mer eller mindre avståndet mellan motivationen och motivationens motiv. Det högsta motivet är när min hela organism kan ge sig hän utan att ifrågasätta varför, då svaret ges i stunden - i nuet. Allt annat medför mer eller mindre mått av ångest, allt ifrån impulser till självmord till den glåmiga glömskan framför TVn.
(Och agnostica har en viktig poäng.) Ångesten kan bli så svår - relativt sett - att en person är beredd att underkasta sig trossystem för att ge sina handlingar ett motiv. Man kan säga att det hände mig när jag i 19års åldern hängav mig åt "esoteriska" läror. Men jag hade ändå en bredd i mitt existensialistiska sökande som räddade mig från någon form av dogmatisk trosföreställning. Idag har jag konkreta upplevelser och erfarenheter som ger min existens en grund.
Det är nog bra för varje människa som känner sig entusiastisk att erkänna de motiv som ger deras handlingar mening. Även den som inte är religiöst troende har en vardag med övertygelser. Det är upp till oss alla att rannsaka våra motiv. Många behöver kanske inte en avancerad livsfilosofi för att orka gå upp ur sängen på morgonen då de har ett socialt samspel som motiverar deras handlingar. Att ifrågasätta detta samspel och de kollektiva motiven blir då den utmaning som kan få förödande konsekvenser för ett skarp intellekt. Om inte blir filosofin lite spännande kuriosa så där i det självklara livets ytterkanter. För den som lever i filosofin blir inget självklart och enkelt.
Att ge sig hän åt det allmängiltiga sociala livet kräver att man inte ifrågasätter dess motiv även om de styrs av dagens marknadskrafter. Vad kan jag då veta som gör att jag kan ifrågasätta dessa existensialistiska motiv? Är de ideal och strävanden som uppstår i marknadskrafternas ström inte det yttersta? Finns det en fördjupning i livet som kan avslöja dem som ytliga?
Fördjupningen existerar enligt mig som kan förringa det sociala livets dynamik dess motiv, och ställa dess uppbringare frågande och fyllda av ångest. Som om de just insett att den gud de tillbett inte existerade."
Johan Ågren (www.filosofiforum.com)
______
"Hade en livsfrätande ångest ganska tidigt, kring 8 års åldern, tills jag började meditera när jag var 19. Ångesten kom ifrån att jag helt enkelt inte såg någon glädje eller mening med min existens. Jag upplevde också ett utanförskap i och med att jag betraktade mycket som ytligt och banalt och detta ledde till att jag inte kunde ge mig hän åt detta. Drivkraften som fått mig intresserad för filosofi är utan tvekan denna ångest. En återgång till naturen - genom psykosyntesen - och vad jag ser som primära drivkrafter överbryggar mer eller mindre avståndet mellan motivationen och motivationens motiv. Det högsta motivet är när min hela organism kan ge sig hän utan att ifrågasätta varför, då svaret ges i stunden - i nuet. Allt annat medför mer eller mindre mått av ångest, allt ifrån impulser till självmord till den glåmiga glömskan framför TVn.
(Och agnostica har en viktig poäng.) Ångesten kan bli så svår - relativt sett - att en person är beredd att underkasta sig trossystem för att ge sina handlingar ett motiv. Man kan säga att det hände mig när jag i 19års åldern hängav mig åt "esoteriska" läror. Men jag hade ändå en bredd i mitt existensialistiska sökande som räddade mig från någon form av dogmatisk trosföreställning. Idag har jag konkreta upplevelser och erfarenheter som ger min existens en grund.
Det är nog bra för varje människa som känner sig entusiastisk att erkänna de motiv som ger deras handlingar mening. Även den som inte är religiöst troende har en vardag med övertygelser. Det är upp till oss alla att rannsaka våra motiv. Många behöver kanske inte en avancerad livsfilosofi för att orka gå upp ur sängen på morgonen då de har ett socialt samspel som motiverar deras handlingar. Att ifrågasätta detta samspel och de kollektiva motiven blir då den utmaning som kan få förödande konsekvenser för ett skarp intellekt. Om inte blir filosofin lite spännande kuriosa så där i det självklara livets ytterkanter. För den som lever i filosofin blir inget självklart och enkelt.
Att ge sig hän åt det allmängiltiga sociala livet kräver att man inte ifrågasätter dess motiv även om de styrs av dagens marknadskrafter. Vad kan jag då veta som gör att jag kan ifrågasätta dessa existensialistiska motiv? Är de ideal och strävanden som uppstår i marknadskrafternas ström inte det yttersta? Finns det en fördjupning i livet som kan avslöja dem som ytliga?
Fördjupningen existerar enligt mig som kan förringa det sociala livets dynamik dess motiv, och ställa dess uppbringare frågande och fyllda av ångest. Som om de just insett att den gud de tillbett inte existerade."
Johan Ågren (www.filosofiforum.com)
______
Alzheimer 2
http://www.youtube.com/watch?v=FlFZ3vhGCww&playnext=1&list=PLFC14DE69D4692335
Alzheimer's disease...it's nothing to joke about.
måndag 14 februari 2011
Alzheimers
"När sjukdomen framskrider framträder vanliga symptom som förvirring, irritabilitet och aggressivitet, humörsvängningar, stresskänslighet, minnesstörningar och tecken på afasi och apraxi, och ett allmänt tillbakadragande när de psykiska funktionerna successivt försämras [6][8] Successivt försämras de kroppsliga funktionerna, vilket slutligen leder till döden.[9] Individuell prognos är svårt att bedöma, eftersom varaktigheten av sjukdomen varierar. Det kan gå flera år innan en person med Alzheimers får tydliga symptom och en diagnos. Den genomsnittliga livslängden efter en diagnos är cirka sju år.[10] Färre än tre procent lever mer än fjorton år efter diagnosen.[11]
Eftersom Alzheimers är degenerativ och inte kan botas är vården av patienter viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren.[15]. Alzheimers sjukdom är känd för att den blir en stor börda för vårdgivaren. Uppgiften att vårda en Alzheimerspatient kan vara tung och sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv.[16][17][18] I utvecklingsländer är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället"
...Jag vill ha dödshjälp om jag blir diagnotiserad med Alzheimers.
(är absolut ingen uppmaning till någon annan, men jag skulle inte vilja leva så.)
((By the way, eutanasi borde vara lagligt))
Eftersom Alzheimers är degenerativ och inte kan botas är vården av patienter viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren.[15]. Alzheimers sjukdom är känd för att den blir en stor börda för vårdgivaren. Uppgiften att vårda en Alzheimerspatient kan vara tung och sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv.[16][17][18] I utvecklingsländer är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället"
...Jag vill ha dödshjälp om jag blir diagnotiserad med Alzheimers.
(är absolut ingen uppmaning till någon annan, men jag skulle inte vilja leva så.)
((By the way, eutanasi borde vara lagligt))
tisdag 9 november 2010
Stäppvargen
"Liksom varje styrka också kan (ja, i vissa fall måste) förvandlas till en svaghet, så kan omvänt den typiske självmördaren av det som till synes är hans svaghet göra en styrka och ett stöd, ja, det händer utomordentligt ofta att han gör det. Till dessa fall hörde också Harry, Stäppvargen. Som tusentals av sina likar gjorde han inte bara sin föreställning, att vägen in i döden när som helst stod honom öppen, till en ungdomlig melankolisk fantasilek, utan just den tanken blev honom till tröst och stöd. Visserligen kunde han aldrig uppleva något skakande eller smärtsamt eller svårt överhuvud, utan att som alla människor av hans typ genast önska sig döden som befrielse. Men så småningom skapade han sig ur just denna böjelse en livsbefrämjande filosofi. hans förtrogenhet med tanken på att denna reservutväg alltid stod öppen gav honom styrka, frestade honom att till det yttersta läppja på varje smärta och svårighet, och när det blev som allra värst för honom kunde han ibland erfara ett slags bister tillfredställelse och skadeglädje och tänka: Jag skulle bra gärna vilja se hur mycket en människa egentligen kan stå ut med! När bristningsgränsen är nådd behöver jag ju bara öppna dörren och har sluppit undan. Det finns ganska många självmördare som hämtar en osedvanlig styrka ur den tanken.
Å andra sidan är alla självmördare väl förtrogna med kampen mot frestelsen att begå självmord. Var och en vet någonstans i en vrå av sin själ att självmordet visserligen är en utväg men i alla fall bara en rätt futtig och egentligen otillåten reservutgång, och att det i grund och botten är vackrare och noblare att låta sig besegras och fällas av livet självt än av sin egen hand. Denna insikt, detta dåliga samvete som till sitt ursprung är besläktat med det onda samvete som åtföljer så kallad självtillfredsställelse, kommer de flesta "självmördare" att föra en oavlåtlig kamp mot sin frestelse"
Från Hermann Hesses "Stäppvargen"
söndag 7 november 2010
Egoism
Efter en konversation kom jag på att jag inte riktigt vet hur man borde se på egoism.
Alla människor är till en viss grad egoistiska, självfallet. Man måste se efter sig själv, sina intressen och sin framtid etc. Man lever ju i sin egen kropp och värld. Men hur långt kan det gå tills egoism blir onyttigt, om någonsin?
Om man nu ska se det från det yttre perspektivet, vilket kanske inte är viktigast, så blir man mindre älskvärd. En människa med en sådan extrem grad av egoism att den endast kan bry sig om sig själv, endast hjälper sig själv och endast vill prata om sig själv, lär inte få långvariga vänner eller kärleksförhållanden. Det kan även, om det är i extrem grad, leda till en abstrakt självbild, så att man får det svårare i karriärslivet eftersom man antagligen blir relativt socialt handikappad. Men de som har en lättare grad av egoism lär även lida i förhållanden av alla slag i längden, för en vän som endast ser efter sig själv och aldrig lyssnar är inte kul.
Men kan man döma en total egoist, och är det verkligen fel att vara så?
Från ett inre och personlight perspektiv behöver det kanske inte vara fel. Men det krävs nog särskilda kvaliteter för att vara en lycklig sådan. Om man inte känner ett behov av långa och djupa bekantskaper, förutom med sig själv. Det kan ju fungera som en försvarsmekanism. Man blir inte sårad av andras smärta, endast sin egen. Man kan fungera på egen hand, ta hand om sig själv. Men det är nog lite mer komplicerat än så.
Men vad jag tänkte på är om det egentligen spelar någon roll om en människa är (extremt) egoistisk, till exempel en själv. Man kan ses som en förkastlig människa, en som inte gör någon nytta för världen, som inte hjälper till eller lider med andra. Men personen ifråga skulle inte lida av detta (förutom möjligtvis bland vänner och förhållanden, om dessa inte klippts av/är icke-existerande)
Den ändrar saker i samhället som inte fungerar för en själv, man tar hand om sina egna problem; sina egna affärer och pengar, sin egen framtid och lycka. Den blir, kanske, inte sårad?
Nej det fungerar inte så. Egoistiska människor kan även de bli sårade om de blir förnekad något/någon de vill åt. Men tänk så mycket lättare många andra saker blir om man bara brydde sig om sitt eget välmående.
Som sagt så är vi alla till en viss grad väldigt själviska, men vart gränsen går får man väl fundera ut själv.
Men eftersom livet är jobbigt nog så kan man inte vara en ängel på jorden, utan att i förtid bli nedsänkt i överdriven smärta och misär. Men för att en normal person ska må bra och få bra förhållanden, borde man följa några av sina moraliska värderingar, (kanske som exempel ödmjukhet), och vara till hjälp för andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)